Min favoriträtt är tortellini con panna. Jag har ett eget recept; koka upp tortellinin och lägg sedan snabbt över dem i grädde med broccoli, majs och ärtor – koka ett par minuter – toppa med ruccula.
Minns när jag åt det första gången, ruccola alltså. Jag trodde det var gräs!
Det var i Sperlonga, en liten pitoresk by 10 mil söder om Rom i Italien. Det var jag, sonen, hans pappa, “faster” och “farmor”.
Jag och sonen åkte från Sverige för att hälsa på mitt ex, “pappan”, och väl framme får vi veta att vi ska inte vara kvar i Rom utan åka till sommarstället. Hans familj ville att vi skulle vara med dem. “Familjen” bor ofta hela sin semester antingen i Sperlonga eller på Sicilien. Det är en stor ära att få komma dit och få bo i en riktig italiensk familj. Jag saknar dessa sommrar i italien, som fan.
Farmor och jag gick varje morgon ut och handlade grönsaker, bröd och annat gott, som vi sen tillsammans i det lilla köket stod och tilllagade för att ha med ner till stranden. En morgon, vid ett grönsaksstånd frågar farmor om jag gillar ruccola och jag ser dum ut och sa “ruc… vadå sa du?” Hon tar något från ståndet och viftar under näsan på mig och säger “ät”. Och jag äter – och tänker va i hel friden är detta – gräs??
Jag är glad att farmor presenterade mig för ruccuolan för nu är vi bästa polare – jag har det till nästan allt jag äter!
Att äta italienskt i italien är INTE samma sak som att äta italienskt i Sverige. Glöm det!
Ett litet boktips!
